Linnea

Det går inte att beskriva med ord hur besviken jag är nu. Mest av allt tycker jag synd om mamma för det känns som om att det är hon som får ta all skit. Vi trodde att vi betydde nått för dig men det verkar bara som om vi har varit till besvär. Det känns inte alls som om vi nånsin kommer kunna umgås igen. Jag vill inte och jag vet att de andra inte heller vill. Tyvärr går ju det här ut över våran relation till morfar. Jag tycker nog lite synd om honom med. Men jag kan inte hjälpa att jag känner så här. Det allra värsta är att jag inte vet om jag kan lita på någon annan igen. Jag har ingen aning om vad de som står mig allra närmast har att säga om detta. Det är nästan så att man vill konfrontera alla, men jag tror inte de skulle erkänna något iallafall så de är väl bara att fortsätta låtsas som om att allt är toppen.

/L